(Source: tiny-alice)
 
 
Ibland blev det bara för jobbigt. Tankarna blir för påträngande och man blir helt förlamad av ångesten. Kroppen har kämpat emot allt den kunnat och är nu helt utmattad. Då brister det bara och jag kan inget annat än gråta. Gömmer mig under täcket och kroppen blir som förstenad i ett läge. Yrsel och overklighet känslor dyker upp. Tillslut blir jag rädd att tanknarna ska ta över helt. Att jag ska bli som besatt och blir rädd att jag ska göra mig själv illa.
 
På något vis lyckas jag ta mig ur detta. Jag har alltid kämpat själv eftersom jag alltid tampats med paranoida tankar kan jag inte lita på någon att hjälpa mig. I ett fall gick det över till en blandepisod och jag fick energi att göra en livsstilförändring som fick mig på fötter igen. I ett annat fall var miljöombyte nog. I ett tredje fall var det en vän som drog mig upp ur sängen och peppade mig. Tillslut tog jag mig ur det och började leva en normal vardag igen. Senaste gången var jag ensam. Det var rena turen att jag hade kontaktat en terapeut någon månad tidigare och börjat med behandling. När jag kontaktade henne förstod hon direkt att det var illa och jag fick träffa en läkare redan dagen efter. Jag har haft tur. Jag har alltid varit bland människor som brytt sig och inte lämnat mig när jag blivit frånvarande och nojig.
Jag hoppas jag aldrig mer ska behöva känna dessa djupa ångest och depressiva känslor igen.
 
 
 

När det är illa

Allmänt Kommentera
 
(Source: tiny-alice)
 
 
Ibland blev det bara för jobbigt. Tankarna blir för påträngande och man blir helt förlamad av ångesten. Kroppen har kämpat emot allt den kunnat och är nu helt utmattad. Då brister det bara och jag kan inget annat än gråta. Gömmer mig under täcket och kroppen blir som förstenad i ett läge. Yrsel och overklighet känslor dyker upp. Tillslut blir jag rädd att tanknarna ska ta över helt. Att jag ska bli som besatt och blir rädd att jag ska göra mig själv illa.
 
På något vis lyckas jag ta mig ur detta. Jag har alltid kämpat själv eftersom jag alltid tampats med paranoida tankar kan jag inte lita på någon att hjälpa mig. I ett fall gick det över till en blandepisod och jag fick energi att göra en livsstilförändring som fick mig på fötter igen. I ett annat fall var miljöombyte nog. I ett tredje fall var det en vän som drog mig upp ur sängen och peppade mig. Tillslut tog jag mig ur det och började leva en normal vardag igen. Senaste gången var jag ensam. Det var rena turen att jag hade kontaktat en terapeut någon månad tidigare och börjat med behandling. När jag kontaktade henne förstod hon direkt att det var illa och jag fick träffa en läkare redan dagen efter. Jag har haft tur. Jag har alltid varit bland människor som brytt sig och inte lämnat mig när jag blivit frånvarande och nojig.
Jag hoppas jag aldrig mer ska behöva känna dessa djupa ångest och depressiva känslor igen.
 
 
 
Jag börjar känna mig optimistisk inför framtiden. Även fast jag har ångest börjar jag ändå känna att jag kan arbeta.  Jag har arbetat trotts att jag varit i sämre skick än nu. Jag klarar det. Jag vill komma igång med någonting.  Vill ha en förändring i vardagen. Någon syssla att göra, en egen lägenhet. Jag tycker inte om att allt står så stilla. Det kryper i kroppen på mig. Jag blir uttråkad. Min läkare säger att jag måste ta det lugnt och försöka vila och inte jobba. Men nu känner jag mig redo! Jag vill vara självständig och klara mig själv.
 
Men jag får bromsa mig lite granna, för bara tre dagar sedan låg jag ju i sängen och ville bara att dagarna skulle ta slut. Men idag känns det som att jag är frisk från Depp. Om jag klarar att hålla humöret uppe hela nästa vecka så ska jag nog försöka börja jobba i alla fall 25%. 

Optimistisk

Allmänt Kommentera
Jag börjar känna mig optimistisk inför framtiden. Även fast jag har ångest börjar jag ändå känna att jag kan arbeta.  Jag har arbetat trotts att jag varit i sämre skick än nu. Jag klarar det. Jag vill komma igång med någonting.  Vill ha en förändring i vardagen. Någon syssla att göra, en egen lägenhet. Jag tycker inte om att allt står så stilla. Det kryper i kroppen på mig. Jag blir uttråkad. Min läkare säger att jag måste ta det lugnt och försöka vila och inte jobba. Men nu känner jag mig redo! Jag vill vara självständig och klara mig själv.
 
Men jag får bromsa mig lite granna, för bara tre dagar sedan låg jag ju i sängen och ville bara att dagarna skulle ta slut. Men idag känns det som att jag är frisk från Depp. Om jag klarar att hålla humöret uppe hela nästa vecka så ska jag nog försöka börja jobba i alla fall 25%.