Social ångest

 
 
untitled by EYLUL ASLAN on Flickr.
 
Det ska bjudas hem folk. Fan. Det är det värsta som kan hända. Det är många dessutom. Jag önskar man kunde säga att man är sjuk. Det är så jobbigt att behöva säga till mamma och pappa att jag inte kommer orka eller helt enkelt klara av att vara med. Det är skämmigt och de kommer inte att förstå mig. Jag hoppas på riktigt att jag blir sjuk och febrig. Fan om jag hade en egen lägenhhet hade jag aldrig behövt befinna mig i den här situationen. Jag vill bara gömma mig. Jag kommer förstöra stämningen. Det kommer ställas jobbiga frågor. Jag kommer vara tvungen att försöka skratta och verka intresserad. ja det kommer bara bli dåligt.
 
Jo, det blir ju vad man gör det till. Ja, om jag hade varit lite hypomanisk så skulle allt säkert gå jättebra, det sociala brukar vanligtvis inte vara så jobbigt i stunden då. Men det blir desto värre efteråt. Urs nej detta är verkligen inte något jag ser fram emot. Jag måste komma på en plan. Kanske att jag måste resa bort, dra en vit lögn. men vart ska jag ta vägen? Jag har ingen plan b. Jag är låst och fast här. 
Är jag med på festen kommer folk undra vad det är för fel på mig som inte kan vara med och är jag inte med alls kommer de tänka vad det är för fel på mig som beteer sig så udda? Det blir fel hur jag än gör. 
Jag vet, Jag är inte så intressant att alla kommer bry sig om mig. Att jag inte påverkar stämningen så mycket som jag tror... Men jag kan inte tänka så. Det är bara för jobbigt. Min läkare säger, men du har ju medicin som du kan ta...  det hjälper inte! Ångesten kommer inte försvinna för det. Det börjar redan verka i kroppen av oro och det är en hel vecka kvar tills tillställningen.
 
 
Allmänt | |
Upp