Sommaren

 

anchrng:
(Source: steezyplease, via eramimundo)

 

Denna sommar har varit speciell. Jag hade så många planer som jag fick lov att ställa in. Men det var inte hela välden. Sommaren har gått fort och varit lite vinglig för min del. Det har ju varit mycket fokus på mitt mående och jag har försökt låtit andra ta hand om mig. VIlket har varit svårt eftersom jag är rädd för att aldrig mer kunna bli självständig igen. Jag har alltid klarat mig på egen hand, inte bett om hjälp, tagit mig igenom de mörkaste stunderna och firat de högsta topparna. Jag vill inte att andra ska ta hand om mig för jag vill inte att dom ska börja må dåligt pågrund av mig. Därför har jag aldrig varit öppen om mitt mående för någon. Men nu senaste tiden har jag fått tänka om och ta emot hjälpen. Jag har blivit bättre på det.
 
Det var min första läkare som lärde mig detta, jag träffade honom under min senaste depression. Ingen har någonsin sett mig så nere och försökt prata med mig på det viset han gjorde då. Det var väldigt jobbigt första möte men efter några möten kändes det så bra att prata med honom. Jag ville inte ha någon annan läkare och blev på ett sätt beroende av våra samtal. Jag fasade över den dag då jag skule behöva flytta. Remissen var ju skickad så det var bara en tidsfråga innan det var dags. Det kändes så sorgligt att ta farväl och det jobbigaste var ju att sista gången vi sågs mådde jag risit igen och jag klarade knappt av att se någon i ögonen. Därför blev avskedet så ångestfyllt och konstigt. Jag önskar jag kunde göra om det. Jag ville verkligen få honom att förstå att jag var så tacksam för hans hjälp. Jag hoppas han förstod det trotts att jag inte lyckades säga det..
Allmänt | |
Upp