Tacokvällen

Jag var hos en vän och åt tacos igår kväll. Vi var fyra stycken, en ny bekantskap. Lagomt antal tycker jag.  Mycket trevligt var det. Det gick bra för mig. Jag höll ögonkontakt, skrattade och berättade personliga anekdoter. Visst behöver jag ibland lite hjälp att komma in i konversationer, vilket en av mina vänner vet väl. Hon är duktig på att bjuda in mig i samtalet.
 
Det blev jobbigt vid ett tillfälle då jag skulle berätta om en inte så trevlig upplevelse. En upplevelse som egentligen utspelar sig i en av mina depressiva episoder, detta var min vän som tog upp ämnet ovetandes om. Hon var endast nyfiken på vad som hände i denna period av mitt liv. Jag förstår att folk vill veta eftersom jag reste utomlands helt själv. Men det gick okej, jag förskönar alltid historien när jag ska återberätta. Det kändes dock tungt att dras sig till minnes, mina minnesbilder är väldigt klara och jag ser allt spelas upp för mig som en liten film i huvudet. Jag tog mig igenom historien i ett stycke. Stämningen ändrades något i rummet och blev mer allvarlig. Jag var lite rädd för detta, jag drar alltid ner stämningen. Men samtalet ändrade snabbt riktning igen till den lättsamma atmosfären. 
 
Det verkade så lätt för andra att skoja till det. Nästan varje mening avslutades med ett skratt. Jag har inte hört så mycket skrattljud på väldigt länge. Det kändes terapeutiskt. Jag deltog även i många av skrattkörerna. Men tillslut blev det forserat och mina muskler i kinderna började värka. Jag är en ovan skrattare. Kvällen var bra, nästa gång är det jag som ska bjuda eftersom det kommer finnas kattungar i mitt hem om två veckor. Det känns faktiskt rätt kul.
 
Allmänt | |
Upp