Dödstankar

 
 
Triggervarning! 
 
Dödstankarna är tillbaka. De kommer i samband med att jag träffar mycket människor och ser andra ha så roligt. Jag kan inte glädjas med dom utan blir väldigt utanför. Det blir så tydligt, jag borde inte vara där. Jag tillför inget till gruppen utan snarare drar ner stämningen. Det går längre än att tänka att jag inte borde vara i samma rum som dom. Om jag inte kan umgås med människor vad är det meningen med det hela? Man kan inte leva utan det sociala. Vi ska inte vara ensamma människor, det är vi inte gjorda för, vi är sociala varelser. Men när det sociala bara ger en ångest och dödstankar... vad är meningen? Jag vill vara som alla andra men det går inte. Ett liv med ständig ångest, vilja att bara isolera sig och undviker allt så långt det går. Vad är det för liv?
Jag kan inte säga det här till min läkare för då kommer jag inte få fortsätta trappa ner på medicinen. Det vill jag ju göra. Jag tror att medicinen delvis orsakar detta ointresse jag känner för sociala sammanhang. Det tror jag inte läkaren tror. Han tänker nog. "Hon börjar bli nedstämd och borde äta medicin så att hon inte blir deprimerad." Kanske till och med tänker att det är den sociala ångesten som skapar utanförskänslan och borde egentligen äta mer medicin för att mota bort ångesten.
 
Jag längtar tills jag får mitt egna boende och får vara ensam.
 
Text | |
Upp