Social fobi

 
 
Såren sätter sina spår. Så mycket skämmiga minnen. Försöker glömma dom så gått det går. Tystnaden visar sig vara en god vän. Visar inget utåt och blir reserverad. Ångesten gör det omöjligt att delta i konversationer. Tillslut glömmer jag bort hur man ska betee sig på riktigt. Det finns alltid något som är jobbigt. Så mycket skam det finns i en enkel mening, i en enkel fråga, i ett visst uttal och vilka reaktioner som följer. Det blir tungt att alltid vara på sin vakt. Ingen kunde hjälpa och problemen växer sig bara större och större och blir svårare och svårare att dölja. Jag undviker så långt det går men att undvika väcker också misstankar hos andra. Vad tänker dom egentligen om mig? Åren går och man utvecklar strategier för att orka med vardagen. Så mycket energi som hade kunnat gå till andra saker. Istället behövs en fasad hållas upp. Kroppen anstränger sig till den grad att den börjar värka. Orkar inte kämpa och hamnar i den välkända högen på golvet. Kravlar mig upp och skräms av vad utsikten visar mig. Framtiden ser mörk ut. Den hjälp som finns skrämmer mig - vill utsätta mig för allt jag skyr. Kramar mig fast vid mitt försvar. Lever på det enda sätt jag vet fungerar. Det är jag nu. Jag är min sjukdom. Fast i dess hårda grepp.
Text | |
Upp