Imorgon

 
 
Jag är tillbaka hemma i lägenheten. Lyssnar på musik. Känner mig helt okej. Inte speciellt nervös längre. Tack och lov. Min katt är med mig. Ligger bredvid mig med huvudet på tangentbordet och snarkar. Jag har laddat dosetten med medicin. Stekt två ägg. Dammsugat. Målat. Det haglade och åskade för en stund sedan men nu är solen framme. Imorgon gäller det. Jag har bestämt kläder. Jag har tränat på vad jag ska säga. Jag vet jag är löjlig. Men det känns bättre att vara förberedd. Jag har tänkt alla tänkbara scenarier. Hur ska jag tackla dom. Nu är det upp till bevis. Jag ska bara försöka vara lugn. Prata tydligt. Titta folk i ögonen. Blir ångesten besvärlig ja men då kan jag alltid gå undan och ta ett piller. Det lugnar ner mig. Jag försöker tänka att detta kommer bli roligt. Hoppas att jag får en vän. Det händer alltid att klassen börjar gruppera sig. Vanligtvis hamnar jag utanför detta och umgås lite granna med alla. Tillhör sällan en grupp. Inte så att jag blir utstött det är bara att jag tror det beror det nog på att jag inte kan de sociala koderna. Det känns så i alla fall. Jag blir alltid häpen över hur fort dessa grupper bildas och hur likasinnade hittar varandra så lätt. Det gör att jag ibland känner mig lite ensam. Vill också kunna vara som alla andra. Vi får se hur det går imorgon, jag uppdaterar er.
 
Text | |
Upp