2010

För nästan en vecka sedan tog en vän till mig livet av sig. Jag saknar ord som kan förklara hur jag mår inombords vid detta tillfälle, för inga ord är tillräckligt betydelsefulla eller stora. Den lilla veckan som varit har känts som en evighet. Jag har vandrat runt, nära på att bryta ihop vilken stund som helst. Tänker på minnen, alla ord jag aldrig sa till dig, alla ord jag inte sa tillräckligt många gånger. Jag har ingen koll på migsjälv längre. Hela min tillvaro fylls med en overklighetskänsla som jag aldrig någonsin känt. Ångesten blir om än mer påtaglig. Jag kan inte förklara. Det är mycket jag vill kunna skriva, tankar jag vill kunna förmedla, men jag kan inte längre sammarbeta med migsjälv. Jag befinner mig i största delen av tiden i ett panikslaget paralyserande tillstånd. I tystnad och i tårar.
Text | |
Upp