//////////

Prat om min framtid och människor som trampar in i min privata sfär. De ser sig inte för. Förstår inte att det gör ont. Jag får svårt att andas och drabbas av panik. Min senaste läkare såg det. "Blev det jobbigt nu?". Jag tappar koncentrationen och försöker tänka på andningen. Försöker få det att se ut som något annat. Men ångesten är svår att gömma. Säger "Nej det är okej jag mår okej." Varför erkänner jag inte bara för mig själv och för läkaren att det blir jobbigt emellanåt... Att jag ibland flyter iväg helt i tankarna och tappar koncentrationen. Att när jag kommer tillbaka får jag panik över hur jag ska svara eftersom delar av konversationen har fallit bort. Jag skäms så för att jag inte kan hänga med. Jag känner mig trög och dum. Vill inte visa det och sen blir det så fel. Var ärlig och säg som det är. Detta är jobbigt och jag har svårt att närvara i det. Jag flyr i tankarna, kanske för att helt enkelt skydda mig från det jobbiga.
 
Text | |
Upp