Hunden

Svarta kläder. Udda strumpor på fötterna. Min kropp är svag och värker. Tar på mig den långa kappan och kängorna. Musiken i hörlurarna. Ut och andas den fuktiga luften. Går igenom skogen. Följer de upptrampade stigarna. Lugnet i bland träden, vinden och de mjuka stegen. En hund hade jag också på den tiden. En hund som räddade mig, fick mig att ta mig ut under dagarna. Fick mig att anstränga mig. Jag fick tillbaka livet från att bara legat i sängen och inte orkat någonting. Tvingade mig själv ut på promenader, i regnrusk och solsken. Det fanns inte någon tid att reflektera, det var bara till att göra det. Ibland svor jag hela promenaden men ut gick jag ändå. Tillslut tog jag mig upp ur depressionen. Upp ur det svarta hålet som slukat stora delar av mig. Det var bara till att börja bygga upp något nytt.
 
Jag ångrar så att jag gav upp hunden. Det var en hund som jag tagit hand om en längre tid då en äldre dam behövde hjälp med honom. Han praktiskt taget bodde hos mig sista tiden. Men sen skulle jag plugga och jag fick lov att lämna tillbaka honom. Tanten bönade och bad mig att behålla honom då hon hade så lite tid själv. Men jag kunde inte. Jag skulle ju börja plugga. Jag undrar vad det blev av den stackars hunden... Han som hjälpte mig komma ur min depression. Som gav mig så mycket glädje och sen bara övergav jag honom för jag behövde gå vidare... Jag hade kunna börjat på en naturbruksgymnasium till exempel, så att jag hade kunnat behålla honom. Det hade säkert gått och lösa på något vis. Men nej, så blev det inte. 
 
 
Allmänt | |
Upp