Funderingar

 
 
Mina föräldrar har varit oroliga för mig säger dom. Det var ganska svårt att gömma mitt dåliga mående denna gång. Men jag gör alltid mitt bästa för jag skäms så för det. Det är egentligen bara min syster som sett mig när jag är som värst och bara ligger och gråter. Jag har kunnat gömma mina tidigare depressiva episoder för de har inte hänt när jag bott hemma. Eller det första skovet hände när jag bodde hemma och båda mina föräldrar såg hur jag mådde, dock gjorde de ingenting åt det. I min mening förvärrade dom det hela genom att säga saker som "Du slösar bort ditt liv", "Ryck upp dig" och "Skärp dig". Dom förstod inte att jag var deprimerad, de trodde förmodligen att jag bara var lat och skoltrött. De tog ett bra tag innan dom förstod att jag hade ångest och depression. Kanske för att de själva aldrig upplevt det. Jag tror verkligen inte det, jag tror dom hade ett helt normalt liv med få motgångar. Eller jag vet det. De vet inte hur en depression känns. Jag förstår inte riktigt hur jag kunde bli sähär när ingen annan i min familj eller släkt mår dåligt. Eller det är inte helt sant, jag har en farbror som varit deprimerad och långt långt bak i mammas släkt fanns en person som hade Schizofreni. Sen kom jag som haft en underbar uppväxt, aldrig blivit mobbad, haft vänner, men började må piss ändå... Jag fick nitlotten.
Text | |
Upp