Ostadig

 
 
Det går trögt med orden nu. Stapplande ord. Nu. Dödsångest. Rädd för att jag ska råka ut för en olycka. Vill inte dö. Vill leva och leva ett normalt liv. Är på jobbet. Allting går på rutin. Vill gråta en skvätt när jag kommer hem. Sover tungt om nätterna. Morgonen är ljus. Jobbar på. Vet ej varför tårarna kommer. Utmattning kanske. Det pågår ett krig inom mig. Jag vill ha en fungerande normal vardag. Efter sommaren ska jag leva som vilken normal människa som helst. Det har jag liksom bara bestämt. Då ska jag vara helt frisk. Helt frisk. Tar min medicin varje morgon och kväll. Undrar om jag någonsin kommer bli av med dom. Undrar när jag ska få börja träffa en psykolog. Vill ha det där efterlängtade bedömningsamtalet och diagnostisering. Det ska göras på rätt sätt. Det är viktigt. Ställer  mig på vågen varje dag. Antecknar. Fastar. Lever på ägg och te. Vill förlora några kilon. Tror jag kommer må bättre då. Springer en gång om dagen. Klarar av mer och mer för varje gång. Känner mig stolt över mig själv. Självdisciplin. Har energi. Strechar ut kroppen. Yogar igen. Ensam men självständig och stark. Tänker på min lägenhet. Jag flyttar snart. Som sagt. Jag ska bli som vilken fungerande människa som helst. Är trött nu. Somnar förmodligen hungrig. Igen.
 
Text | |
Upp