Ångesten

 

Osäker som jag var vågade jag inte göra någonting åt det. Det fick vara, det var bara att hitta ett levnadssätt som gjorde det hela uthärdligt. Tårarna fick gråtas i ensamhet. Ångesten fick bli osynlig för andra. Ingen märkte. Ingen frågade. Dom tänkte att hon är nog bara blyg och tyst. Såg upp till så många andra. Så avundsjuk på deras sätt att vara. Så lediga i sitt kroppsspråk och så bekymmerslösa. Jag ville vara som dom med det gick inte.

Min överlevnadsstrategi var oslagbar. Den gjorde det möjligt för mig att stanna i skolan och slutföra obligatoriska moment. Men det gällde att undvika så långt det går. Men när jag tänker tillbaka på den lilla flickan som skulle utstå all ångest får jag ont i bröstet, hon väntade på att det skulle gå över en dag. Trodde att det var något man växer ifrån. Men tillslut en dag insåg jag att det var en del i att vara vuxen. Ångesten skulle alltid finnas där, den var en del av mig. Den var jag. Ingenting som skulle försvinna. Men det fanns en gräns på hur långt eländet kunde gå. En dag var det nog. Inte mer. Hjälpen var jag skeptisk mot men det var den sista utvägen. Men det skulle ta lång tid. Det var mycket jag skulle utstå först. Lidandet var en del av mig. Följde mig hack i häl. Men äntligen skulle det kontrolleras. Försvinna är ett starkt ord. Det kommer det aldrig göra men jag kan hitta mig en ny överlevnadsstrategi, en sundare och bättre. Livet blir ljusare och lättare.

 

Text | |
Upp