Eländet

 
 
Utröttad och klen knatar jag på i min långsamma takt. Ser hur andra är så lätta på fötterna. Dom är så nära att det kan röra sina drömmar. Själv är jag kvar i en hög på golvet. Väntar på att något magiskt som kan hjälpa mig upp.
Det hugger så häftigt i kroppen och i bröstet vilar ett mörker. Tankarna är som de brukar - överallt, i framtiden, i dåtiden och nutiden. Gräver fram skämmiga minnen och gör mig sårbar. Tacklar mig framåt. Ger inte upp så lätt. Men det ska behöva vara eländigt. Varför gjorde jag så, varför sa jag så? Det förföljer mig som svarta skuggor i ögonvrån. Rösten är tillbaka och påminner mig om allt jag försöker glömma. Den skrämmer livet ur mig, pratar ner till mig och berättar hur dålig jag är. Det finns inget slut på lidandet. (Har slarvat en aning med medicinen, får skylla mig själv att det blev såhär.)
 
Text | |
Upp