Olycksalig

 
 
 
Jag släpar mig framåt. Går igenom skogen, väntar mig att någon magisk läkande kraft ska infinna sig. Väntar på lugnet. Men trycket för bröstet försvinner inte. Tänker på alla som säger "det blir bättre." Jag vet att det blir bättre. Men tiden luras med mig, vet aldrig hur länge jag ska behöva vänta på att det ska vända. Jag behöver besegra den mörka massan som samlats i min kropp själv. Behöver något som kan driva ut det, har blivit som besatt. Att skriva texter hjälper. Att försöka beskriva och formulera känslan hjälper. Så jag saknar känslan av kärlek i kroppen. Pirret i magen. Lättheten i stegen. Alla motsatta känslor som jag känner nu. Vill mota bort ensamhetskänslan. Vill ha någon att hålla i handen. Men jag är inte redo för ett förhållande. Jag har inte haft många förhållanden men dom jag har haft har varit olycksaliga. Passionerade och djupsinniga men blir senare destruktiva och sorgliga. Är inte redo för att ta mig an det. Men en dag hoppas jag.
Text | |
Upp