Skådespel

 
Jag biter ihop. Måste kasta mig ut och försöka. Måste kämpa och testa mig fram. Jag har kunnat spela teater förut, jag borde kunna det nu. Jag får bara bestämma mig att nu är jag någon annan. Jag brukar vara bra på att förställa mig hur jag skulle vilja vara och hur det skulle vara att få vara normal. Hur lättsamt livet skulle vara. Hur jag skrattar och skämtar med mina vänner. Hur spontan jag kan vara och bjuda in vänner på middagar och gå ut och festa på helger. Men nej, det är inte jag. Jag kämpar men så avslappnad kommer jag inte kunna bli. Ångest finns överallt och dyker upp när man minst anar det. Visst går det att försöka spela frisk men inuti pågår det stora kriget ändå. Det är utmattande och man orkar bara till en viss gräns. 
Jag har dagar då ångesten mirakulöst känns närmast obefintlig. Men det betyder ändå inte att man kan vara helt avslappnad. Man kan inte bara låta sig själv vara hur som helst. Tankarna och skammen för det man sa eller gjorde kommer förfölja en. De kommer i sin tur trigga ångesten. Man är fast i en ond cirkel, aldrig fri. Aldrig obekymrad.
 
Text | |
Upp