November

 
Nu är jag hemma hos mina föräldrar. Omhändertagen. Ätit mig mätt. Sovit tungt. Katterna håller mig sällskap denna morgon. Alla fyra. Jag behövde lite djursällskap och någonting att göra. Jag ska fixa med hästarna nu under dagen hade jag tänkt. Pyssla om dom och mocka i hagen. Göra ett arbete som tröttar ut min kropp. Det behövs.
 
Jag tvingar fram orden. Det går sakta nu. Jag har flyt på annat sätt. Jag hade målarflow för någon dag sedan. Det tar sig andra uttryck. Kanske behöver jag arbeta mer med kroppen och inte fastna uppe i huvudet. Men det viktiga är att jag mår bra ändå. Den nya dosen medicin fungerar väl bra. Var dock lite nojig igår. Jag tänkte igen att mina föräldrar har hittat min blogg. Kände i hela kroppen att det var sant. Är misstänksam på vad dom ställer för frågor. Det kan vara något dom läst om som dom undrar över. Men idag känns det okej igen. Dom kan inte ha hittat den, hur skulle det gå till? Jag har aldrig sökt på min blogg i deras datorer eller ipads. Jag har inte delat den på några sociala medier. Dessutom är den helt anonym. Mitt riktiga namn är inte Liss. Jag postar inga personliga bilder. Eller jo det har jag gjort... På det jag har målat. Det är lite dumt...  Den har blivit alltmer personlig med året. Det är sant. Men dom kan inte ha hittat bloggen ändå. Har sökt i deras historik i mobil, dator och ipad, som sagt och hittar inget som leder till bloggen. Jag kan vara lugn. 
 
Text | |
#1 - - Tess:

Du skrivet väldigt vackert om både vardagliga och smärtsamma saker. Jag hoppas att du kan finna ro någonstans, både fysiskt och känslomässigt. Jag lever också med ångest, om än en annan sort (PTSD), och är på en mycket tryggare plats nu än jag var för många år sedan. Du är värdefull och du tillför verkligen någonting till den här världen.

Svar: Vad fint av dig att kommentera. Tack så mycket för dina fina ord. Det värmer verkligen. Det måste vara tufft att leva med PTSD. Vad skönt att du mår bättre nu. Jag hoppas du med kan hitta frid och ro i kropp och själ.
Liss

Upp