Beslut

 
 
Vilken tur att jag skippade fredagen och stannade hemma. Det var till och med värre än jag trodde att det skulle vara. Alla fick diskutera sitt porträtt inför hela klassen. Där hade nog inte ens dubbla dosen lergigan kunnat hjälpa min ångest. 
Nu är jag hemma. Tänkte sitta lite vid datorn men min katt har ockuperat hela skrivbordet. Jag puttar bort honom men han bara lägger sig där igen. Då får jag helt enkelt skriva på telefonen istället.
 
Jag har fortfarande ett jobbigt beslut att ta och jag skjuter på den in i det sista. Jag kan inte bestämma mig än. Det hela kommer nog sluta med att folk blir irriterade på att jag inte kan bestämma mig. Jag borde bara helt enkelt tacka nej. Men samtidigt vill en del av mig tacka ja, fast jag känner att jag inte riktigt är redo för det. Jag känner att jag behöver mer tid. Det hela är bara väldigt jobbigt.
 
Jag tror inte jag någonsin kommer bli bekväm med att ha människor runt om mig hela tiden. Bussen är alltid full till skolan och hem. På skolan står vi tätt ihop och jobbar. Kommer inte ifrån känslan av att någon hela tiden tittar på mig. Eller värre att de pratar om mig och tänker massa saker som jag inte kan veta. Det är inte så illa att jag tror att de vill mig illa, bara att de alltid har någon åsikt om mig. Jag kan inte sluta bry mig om vad människor kan tycka och tänka om mig. Jag trodde man växte ifrån detta någon dag men för mig har det stannat kvar. Kanske har det med min sjukdom att göra. Att jag alltid kommer vara lite paranoid. Eller så är det någonting som tillslut kommer försvinna...
 
 
Text | |
Upp