Oväsen

 
Jag dekorerar min lägenhet och har ändrat i min inspirationsvägg. Nu sitter jag och dricker te och äter bulle. Känner mig frustrerad för att inget jag skriver låter bra.  Det är bara en sån period nu tydligen. Jag mår relativt bra ändå. Solen skiner och jag har varit hos mina föräldrar. På bilvägen hem med mamma fick jag en av mina klassiska "tankestörningar". Min reaktion var att jag gömde ansiktet i händerna och spännde hela kroppen. Vanligvis brukar jag skrika någonting för att distrahera tankarna men jag kunde hålla mig denna gång. Men mamma märkte ändå att något var fel. Jag fick lov att förklara även om det är svårt. Jag brukar kunna hålla det för migsjälv. Mina tankar brukar lura iväg mig i otrevliga tankebanor. Ofta väldigt mörka men jag sa att jag inte har självmordstankar numera eftersom jag äter medicin. Så att hon kunde vara lugn. Det var länge sedan det var så mörkt nu. Det är skönt. Blir istället lite rädd när jag tänker på det. När jag tänker på hur jag haft så tunga tankar utan att vara rädd för döden. Då det istället har funnits en längtan. Nu känns det obehagligt. Hoppas jag får slippa detta oväsen i huvudet snart. Det kommer alltmer sällan.
 
Text | |
Upp