Normal

 
 
Sa inget. Det var som att jag aldrig var där. Delade inte med mig av något. Tyckte det var jobbigt med ögonkontakt. Det var som vanligt alltså. Men jag gick dit ändå. Men var bara trött på att försöka verka normal. Jag brydde mig inte. Jag bara var mitt tråkiga jag. Det som jag blir när det är för mycket människor omkring mig. Det blir för mycket att hantera. Ångesten var på en rimlig nivå ändå.
 
Idag ska jag ta en promenad. Gå och handla lite mat. Ta det lugnt. Ladda inför morgondagen. Skämmas lite över mina jobbiga minnen som kommer och våldgästar mig,  Städa min lägenhet ska jag också göra. Laga matlådor för veckan som kommer.  Gömma mig under täcket en stund. Krama min katt. Kanske duscha. Skrika i kudden. Gråta en skvätt. Ja ni vet såna normala saker. 
 
 
Text | | En kommentar |

Minne

 
 
Har tänkt mycket på dåtiden senaste dagen. Förflyttas till jobbiga platser för flera år sedan. Den gången då jag bodde i Paris och hamna lite snett. Jag blev sparkad av mitt jobb för jag var rätt ut sagt kass på det. Och med det tappade jag också min bostad. Flyttade in hos en vänn som bodde i en ganska otäck del av staden.. I en lägenhet som liknade mer en soptipp. Det var grejer överallt och vi hade små stigar genom rummen där man kunde gå. Jag var ett vrak. Blev deprimerad fast samtidigt uppvarvad. Fick panikångest allt oftare. Var ledsen. Hade äckligt sex med honom och kände mig utnyttjad. Vi hade en underlig relation. Han rökte och snart börja jag också. Det var min räddning ett tag. Jag blev lugnare och gladare. Men sen blev det värre. Jag började bli paranoid. Fick ångest igen. Upplevde att rummet bara snurrade runt och tappade all rumslig uppfattning. Blev rädd. Slutade. Detta elände pågick under en månad. Sen flög jag hem som planerat. Kunde inte åka hem tidigare för då skulle alla där hemma få reda på att jag misslyckat. Misslyckad det var vad jag var.
Behövde berätta delar av detta för läkaren och vårdkontakterna. Han frågade om jag rökt cannabis. Jag glodde ner i golvet under hela berättelsen. Skäms så fruktasvärt. Jag förstod inte hur det kunde gå så illa.
 

Musik, Text | | Kommentera |

Terapi

 
 
Min resa med ångesten fortsätter. Ständig medpassagerare. Jag får skylla mig själv att jag utsätter mig för jobbiga situationer. Alla läkare jag träffar säger samma sak, man måste utsätta sig för det som är jobbigt för att bli av med ångesten. Lätt för dom att säga.  Svårare i praktiken. Jag försöker, jag måste hela tiden utsätta mig för det jobbiga för att leva mitt liv men inte försvinner ångesten för det. Jag blir så trött. Hoppas jag får en vettig kbt terapeut. Jag undrar hur lång tid man håller på med behandlingen. Tills man blir helt frisk? Vad ska det ta, månader, år?
 
Den här ångesten drar ner mig. Ner i nedstämdhet. Meningslöshet. Hopplöshet. Det fyller min vardag. Vad är poängen? En del av mig vill så gärna att kbt ska hjälpa medans en annan del av mig är livrädd för det och en tredje del inte tror att det kommer fungera alls. Men jag kämpar på så gott jag kan...
 
 
Bara lyssnat på oldies idag.
Musik, Text | | Kommentera |
Upp