Terapi

 
 
Så jag var på terapi igen. Jag vet inte hur jag ska skriva om det men jag tänkte det är bäst att bara sätta sig ner och skriva så länge som jag har det färskt i minnet.
 
Så vi pratade utifrån strategierna jag läst om. Gick igenom och analyserade en av mina negativa automatiska tankar "Jag kommer bara skämma ut mig". Hon ställde massa frågor om det. Vi gick tillbaka i tiden och pratade om tidigare erfarenheter. Det var många situationer där jag redan mådde dåligt. Hon frågade sig om det verkligen var så att det hände, att folk snacka skit, var taskiga, pratade om mig osv eller om det bara var så jag uppfattade för att jag inte mådde bra. Jag vet inte. Hur som helst har minnena fastnat i mig. Dom är jobbiga. Även fast jag tänker att dom inblandade har väl säkert glömt det eller bryr sig inte om det längre men för mig känns de fortfarande väldigt jobbigt. Jag har svårt att komma ur tanken.
 
Det är inte bara mina egna misslyckanden och situationer jag skämts för utan jag skäms även när andra skämmer ut sig eller säger något dumt. Jag ser hur folk skrattar eller känner sig obekväma eller byter blickar osv. Jag tänker att jag vill aldrig någonsin vara den personen. Jag vill aldrig sätta mig själv i den situaionen för att riskera att skämma ut mig. Det är förstås lite annorlunda nu. Nu umgås jag mest med pensionärer (för det är mest pensionärer som går kursen) och dom är annorlundare än personer i min egen ålder. Pensionärer (eller ja äldre människor) är mycket mer raka i sin kommunikation. Är det någonting som dom inte förstår så säger dom det, dom byter inte blickar och skrattar om man säger något dumt. 
 
Hon pratade om ett experiment. Att vi skulle gå ut på stan och hon skulle skämma ut sig på något sätt i folkmassan och jag skulle stå en bit bort och titta på. Som en mental träning för mig. Jag sa direkt nej. Hon sa att det var en spontan idé och det är okej om jag inte känner mig redo för det.
 
Vi pratade också om det spontana. Jag önskar jag kunde vara mer spontan och avslappnad  Det kan jag med en person. Det gick t ex bra idag när jag frågade en lärare en massa saker om bränning av lera och glasering. Men det hade förmodligen inte gått bra om vi var en grupp som pratade med henne. Då tar det tvärstopp i mig. Det går inte att vara spontan. Då börjar jag överanalysera allt jag tänker säga och kan inte ens tänka klart och komma på frågor. 
 
Min självbild är också störd. Jag går runt och tänker att jag är trög. Att det tar mycket mer tid för mig att fatta saker än för andra. Att jag bara tänker ut helt dumma frågor som ingen annan ens tänkt tanken på för det är så självklart. Men det kanske inte är så. Eller min psykolog sa att hon uppfattar mig som smart och kan hänga med bra i texterna jag får som uppgift att läsa. Jag har svårt att tro det men jag blev lite glad. Som att det kanske inte är som jag gått runt och trott i alla år. A jag vet inte.
 
Nästa steg är att börja med exponering. Den delen av terapin jag bävat för...
 
Upp